Idag kom det nu för tiden populära samtalsämnet upp igen. Studenten. Usch, jag mår dåligt bara jag tänker på det. Att de personer, jag har umgåtts mest med under de tre bästa åren av mitt liv, kanske jag aldrig får se mer. Det får mig bara att vilja gråta. Killarna som jag har festat med i alla fall i två år, och som jag har haft så otroligt roligt med, kanske jag inte kommer ha någon kontakt med överhuvudtaget så fort jag har gått ut ifrån skolan den 5:e juni. Kanske ser vi varandra någon gång, men vi kanske inte ens hälsar, bara nickar åt varandras håll och fortsätter med det vi höll på med. Varför ska det vara så? Varför ska all gemenskap och vänskap bara ta slut för att man inte går i samma klass längre? Jag har kontakt med fem personer från min klass i nian, vad är det liksom? Jag som älskade min klass, även om jag var den enda som gjorde det. Jag skulle göra mycket för att få träffa alla igen, men som Emil sa, "det hade varit kul, men jag tvivlar på hur många som egentligen skulle komma". Går man i samma klass i tre år och umgås för att man måste, eller för att man vill det? Så fort man går ur klassen så vill man inte ha något att göra med de andra längre. Är det så? Jag hoppas verkligen inte det. Ni som jag har träffat under dessa tre år, jag vill inte lämna er, jag vill inte att det ska ta slut här. För mig så har vi bara börjat att lära känna varandra.