Under min praktik som lärarkandidat på gymnasiet i Tranemo under hösten 2009 hade skolan en temadag som de kallade för ”Demokratidagen”. Under denna dag så blev eleverna indelade i olika grupper. Under halva dagen fick eleverna först se en kort film som heter ”Förintelsens ögonvittne”. Denna film handlar om Emerich Roth som levde i fem koncentrationsläger under förintelsen. I filmen berättar Emerich om din barndom och sin familjs liv under andra världskriget och hur han och en av sina systrar lyckades överleva. Efter att eleverna hade sett filmen som var cirka 45 minuter lång så kom Emerich själv upp på scen och pratade mycket lugnt och tydligt om sina upplevelser som inte framgick av filmen. Han talade också om hans teorier om varför detta rashat uppstod och vad man kan göra för att förhindra detta.

     Sedan kom en annan man in på scen. Han heter Patrik och var länge med i ett rasistiskt gäng, arbetade som torped och var djupt involverad i de kriminella kretsarna i Stockholm. Patrik berättade öppet om hur hans krassa barndom formade honom till den han blev som ungdom. Han talade också om hur han lyckades ta sig ur drog- och alkoholmissbruk och hur hans liv ser ut idag. Patrik höll i mångt och mycket med Emerich i hans tankar om varför många framförallt unga pojkar hamnar i främlingsfientliga, självdestruktiva gäng. 

     Både Emerich och Patrik är noga med att få alla som lyssnar att förstå att det enda som egentligen behövs för att inte fler ungdomar ska råka illa ut är kärlek och trygghet. För om inte dessa två saker finns så börjar ungdomar att hata istället. Och då spelar det ingen roll vem hatet riktar sig emot. Det viktiga är att man kan ta ut sina aggressioner på någon eller något. Patrik är extra tydlig med att påpeka att det är inte ungdomarna som väljer om de ska bli rasister eller kommunister. Det är slumpen som avgör. Slumpen avgör vilket gäng som man sluter sig till då inte tillräckligt med kärlek finns. 

     Och då tänker jag såhär: Om det är slumpen som avgör vilka åsikter man lever efter i en sådan situation. Då är det väl egentligen inte de olika främlingsfientliga åsikterna som vi i vår värld har problem med? Då är det väl istället så att vi har problem eftersom vi inte vet hur vi i samhället ska ge våra ungdomar den kärlek de behöver? Kanske är inte alla i bombarjacka och rakat huvud rasister innerst inne? Det kanske bara är ett medel för ungdomarna att uttrycka sina känslor? Men för att jag ska förstå vad som egentligen är problemet i vårt samhälle, så måste jag först förstå vad samhället tror är problemet.

     Under den andra delen av dagen fick alla elever se filmen ”American History X” som är en riktigt hemsk film om två bröder som blir nazister och börjar hata, främst på grund av något deras pappa sa bara några timmar innan han blev mördad. Deras pappa ansåg inte att jämställdhet i samhället mellan de svarta och vita var någonting som man skulle sträva efter, på grund av att de vita helt enkelt var bättre. Efter deras pappas död börjar storebrodern Derek vandra iväg i de tankar hans far gav honom. Ganska snabbt blir Derek nazist och hans lillebror är tätt efter sin förebild. De båda bröderna hittar en ny fadersgestalt, Cameron, en sedan länge aktiv nazist som får de båda bröderna och deras vänner att tro på hans ord. 

     Derek hamnar i fängelse på grund av att han mördar några mörkhyade och i fängelset får han ganska snabbt en annan syn på livet. Efter tre år så kommer han hem till sin familj och sina vänner igen och är fast besluten för att nazist är han inte längre och han kommer inte längre att vara delaktig i hans vänners aktiviteter. Dereks lillebror blir mycket besviken på honom då han märker hur mycket fängelset har förändrat honom. Derek lyckas övertala sin bror om att nazismen inte är något för dem och det kommer aldrig att göra deras liv bättre.     

     Efter att ha sett filmen så hade klasserna diskussioner och värderingsövningar om främlingsfientlighet. När jag efteråt talade med en lärare så sa hon att: visst, de är inga rasister. Men de har en del nationalistiska tankar. Under diskussionen så frågade läraren jag var med om det fanns någon främlingsfientlighet på skolan. Eleverna var tveksamma men kom sedan fram till att det fanns det nog inte. Trots att Sverigedemokraterna vann i elevvalet året innan på skolan. Och det fick mig att fundera. 

     Om eleverna inte anser sig vara främlingsfientliga. Hur kommer det sig då att majoriteten röstar på Sverigedemokraterna. Min uppfattning av just det partiet är att de är mycket främlingsfientliga. Och trots att en elev påstod att man nog inte ska ta de där röstningarna på allvar så tycker jag det är oroväckande att resultatet blev som det blev.  Om eleverna själva påstår att de inte är främlingsfientliga, varför röstar de då på ett sådant parti? Det kan omöjligt vara slumpen som har avgjort. Eller?