STRESSFORSKARE HAR KOMMIT fram till att många människor i vårt samhälle har en låg självkänsla och en prestationsbaserad självbild. Det här gör att man reagerar oförnuftigt på utmaningar: istället för att ge upp när man möter motgångar ökar man sina ansträngningar.
     Att ge upp är något vi föraktar. Det visar en svaghet vi inte vill kännas vid, allra minst hos oss själva. Den här synen präglar oss som människor och den präglar hela samhället. Idealet är ju att en människa inte ska ge upp. Hur stor utmaningen än är, hur mycket påfrestningarna än nöter, hur enorm uppgiften än är. Vi ger inte upp. Problem är till för att lösas. Trassel för att redas ut. Det är bara att komma igen.
     Det är ganska svårsmält insikt att vi människor istället skulle må mycket bättre om vi någon gång gav upp. Sa tack och hej och gick.
     Om vi istället gav upp snabbare, insåg våra begränsningar och inte framhärdade i varje utmaning, skulle vi må bättre. Då skulle vi skapa ett samhälle där alla – politiker, analytiker, vd:ar, allehanda makthavare och vi själva – kunde säga: »Det här var fel, jag ger upp, jag inser det orimliga i det jag lovat, sagt och gjort.«
     Att aldrig ge upp är symtom på sjukdom, press och stress – på låg självkänsla och en prestationsbaserad självbild.
     En grundläggande kristen tanke är den om nåden. Nåd kan vara att inte behöva kämpa hela tiden, inte behöva prestera, inte behöva bevisa, inte vara framgångsrik, slagkraftig och smart. Nåd är att få vara de törstande, ofärdiga och trevande människor vi alla innerst inne är. En ständig kamp i livet och att ständigt bita ihop är förödande och inte något heroiskt.
     Vi är människor. Vi får ge upp. Vi behöver inte reda upp allt. Vi behöver inte klara allt. Ingen kan det. Ingen måste det. Inte du. Och inte jag.

-          Det är ingen fara, du är människa – Livsbetraktelser
Annika Borg