Stress, stress och mer stress.. Egentligen vet jag inte varför. Engelskaprojektet ska inte in förrän nästa torsdag. Men jag är ändå stressad. Gick inte ens på bion idag som vi hade väntat så länge på att se. Max och Alle fick gå ensamma. Men jag hinner helt enkelt inte, och för att jag ska kunna koncentrera mig på läxorna så måste jag få lite tid för mig själv. Lugna ner mig, vara ensam. Sedan kan jag sätta igång. Men det är lätt att sätta igång med något annat då. Jag får aldrig så stor lust att städa mitt rum som just när vi har en stor inlämning. Konstigt :P

Men idag har jag fått lite tid för mig själv. Och då har jag funderat. Funderat på vem jag är, och hur andra uppfattar mig. Ser de som träffar mig som en jobbig, självsäker, irriterande, konstig person eller ser de mig som jag ser mig. Max sa något väldigt ärligt till mig i förrgår. Och när jag berättar det för andra så verkar de inte protestera. Så jag antar att jag är sådan som han sa att jag var. "Du tycker att alla som inte tycker som du är dumma i huvudet." Men så tycker jag ju inte. Men jag har full förståelse för varför folk kan uppfatta mig så.

Detta är anledningarna.
1. När jag pratar så låter jag irriterad, arg och upprörd och har ganska hög volym. Anledningen till detta tror jag är för att jag vill att folk ska lyssna på mig, och jag kan inte uttrycka mig tillräckligt mycket så jag uttrycker mig med rösten också. Fan, jävlar etc. kan ju trots allt inte alltid beskriva vad jag känner.
2. Jag säger alltid min åsikt, oavsett om den är bra, dålig eller för ärlig. Detta tror jag också är ganska negativt. Eller? Säga vad man tycker... Men ibland borde jag kanske hålla käften. Som tex. på religionen. Jag ska skärpa mig. Lovar.
3. Ibland när jag tycker något och någon annan säger motsatsen så har jag svårt att förstå, så det kan sluta med att jag "skäller ut" personen som tycker olika. Förlåt, men som sagt jag vill få min åsikt hörd, och vem vill inte att många ska tycka som en själv?
4. Är det någon som bevisar att jag har fel, eller verkligen knäcker mig. Så blir jag totalknäckt. Speciellt när det är en person som står mig nära. För då känner jag mig så otroligt korkad och dum. En svaghet som ibland kan leda till tårar, kalla det barnsligt om du vill.

Så jag är inte världens bästa människa. Men vem fan har påstått det. Jag är den jag är, och så är det. Men det betyder inte att jag inte kan ändra mig. Jag har sett en svaghet hos mig idag som jag aldrig har sett innan. Och jag ska börja tänka mig för. Som någon smart sa: Det är nyttigt att tänka på andra sätt ibland. Och det är otroligt sant! Självklart måste man förstå att det finns andra åsikter än ens egna.

Peace out.